Bergen genom arkitektens ögon

I Bergen finns ett arkitektoniskt arv du inte hittar någon annanstans i Norden, skönheten och romantiken är utan motstycke och i nästan varje gathörn döljer sig en ny skatt.

En av stadens viktigaste byggnader, den magnifika Holmefjordboden, som reser sig majestätiskt ur vattnet, blev nyligen skyddad av Riksantikvarien. Runt mitten av 1700-talet var det en av de viktigaste torrfiskbodarna i staden.  
– Holmefjord är en viktig representant för perioden då Bergen var som mest aktivt på de internationella exportmarknaderna, säger stadsarkitekten Maria Molden.

– Det är ett timrat arkitektoniskt mästerverk, där det står och speglar sig i vattnet. Från 1700-talet och framåt, var hamnområdet fullt av sådana här bodar. De var konstruerade för att lagra livsmedelsprodukter – fisk från Nordsjön var en ömtålig produkt som krävde rymliga och torra utrymmen där den kunde hänga under tak. Bodarna måste också ligga nära vattnet så att de enorma dörrarna kunde öppnas rakt ut mot båtarna som skulle skeppa varorna vidare. 

Utvecklingen av Bergens centrum började just här, i och runt den centrala viken Vågen, och spred sig sedan till Sandviken, där Holmefjordboden ligger. Stadsstrukturen är koncentrerad och kompakt, inklämd mellan höga fjäll och en djup fjord, men eftersom det vara en Hansahamn, var Bergen aldrig isolerat från omvärlden. Tvärt om, faktiskt. Råvaror och tillgångar kom från havet i norr, från den omgivande landsbygden och från fjällen. Tyskland, Nederländerna och till med Italien och Frankrike var bra handelspartners och vissa perioder var invandrarna från Europa fler än norrmännen. 

Men bränder 1248, 1561, 1855 och på nytt 1961 satte sin prägel på staden och ledde till omfattande skador, rivningar och sanering. Bergen drabbades också hårt under andra världskriget. Bryggen, även kallad Tyskebryggen, som nu är med på Unescos Världsarvslista, var ett sådant område som måste rekonstrueras, liksom de värdefulla medeltidsbyggnaderna Håkonshallen och Rosenkrantztårnet med anor ända tillbaka till 1100- och 1200-talet. 

– Jag rekommenderar verkligen en promenad genom de här gatorna med sina träbyggnader och vidare mot bergen, säger Maria Molden. Man kanske inte möter så många bergensare, med de bor faktiskt i de här små husen, och de trånga gränderna är en del av det moderna livet här. Om man kommer hit under festivalperioden måste man gå på en konsert i Håkonshallen. Stadens stortorg, Torgalmenningen, byggdes om helt i nyklassisk stil efter en brand 1916. Från teatern till det högsta berget – Ulriken – är staden full av blommor i princip året om. Festplassen, där folk samlas för att fira Norges nationaldag den 17 maj och för andra festivaler och fritidsaktiviteter, är en unik öppen plats i Bergen. Härifrån ser man ett antal olika byggnadsepoker och landmärken. Allt i ett svep. Från biblioteket till elverket, Rasmus Meyers samlingar i konsthallen till Stenersens samlingar i modern 1960-tals arkitektur, Hotel Norges sobra modernism, Handelens Hus, Rådhuset och de gamla, låga tegelbyggnaderna längs Kaigaten. 

– Bergen ska helst upplevas bit för bit, säger Maria Molden. Med det menar jag att man måste känna närheten mellan fjäll och stad. Använda utsikten för att få en överblick, och därifrån fördjupa sig i kulturen och detaljerna. Tar man funikularen upp till Fløyen, tar en öl på Fløien Folkerestaurant och sedan tar sig ner via Fløisvingene-stigen till Fjellveien hinner man uppleva mycket. Det är även världens vackraste joggingslinga, med tidernas bästa utsiktsplats från en stenbänk vid Skanselien. Därifrån rekommenderar Maria Moldens att man går tillbaka till Skanseparken och vandrar genom en av Norges mest tättbebyggda – och för övrigt också mest brandfarliga – trähusmiljöer, via Promsgate, Blekabakken, Øvre Fjellsmug och ner till Nordnes äldsta skola, Christie Krybbe, som en gång var en fattigskola för de många fattiga barn som bodde i området bakom Bryggen. Bergen var en rik stad som kunde ge utbildning åt alla. 

Som Bergens stadsarkitekt är det Maria Moldens uppgift att värna om stadens byggnader, båda gamla och nya.

- Stadsplanen med torget, det offentliga rummet, är det som präglar staden mest. Det är en plats för möten, aktiviteter och meningsutbyten. Det är själva grunden till det ”bergensiska lynnet”, som är pratsamt och uttrycksfullt. 

– Fram till nyligen nådde inte expansionen stadens centrum – det vara något som pågick på andra sidan fjällen. Det betyder att stadskärnan inte har utsatts för så stora förändringar och omvälvningar som i många andra städer, säger Maria.

– Men det betyder, å andra sidan, inte att vi har som mål att framstå som ett levande museum. Vi har många skyddade byggnader, vilket ger oss en tydlig karaktär och identitet och bidrar till att berätta stadens historia, men de är en del av vardagslivet här och de är i fullt bruk, på samma sätt som nya byggnader. 

Text av Helle Benedicte Berg